Reformationen i Sverige

Reformationen i Sverige avser hur man, genom de båda riksdagarna i Västerås 1527 och 1544, övergick från den katolska kyrkan till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan.^[1] Reformationen markerar medeltidens slut och början på vasatiden i Sverige.

Reformationen i Sverige inleddes när kung Gustav Vasa under Västerås riksdag (1527) genom Västerås recess lät förstatliga Uppsalas katolska kyrkoprovins och bryta dess band med påven i Rom. Trots motstånd under hans son kung Johan III:s och sonson kung Sigismunds regeringsperioder, fortsatte kyrkoprovinsen ytterligare att reformeras i opposition mot romersk-katolska kyrkan.

Vid ett kyrkomöte i Uppsala år 1536 avskaffades den kanoniska rätten. Vid Uppsala kyrkomöte (1572) antogs sedan den Svenska kyrkoordningen, vilket kulminerade i den liturgiska striden (1574–1593). Denna avgjordes med det av riksföreståndare hertig Karl inkallade Uppsala kyrkomöte (1593), som antog den lutherska, augsburgska trosbekännelsen. I samband med hertig Karls seger i avsättningskriget mot den romersk-katolske kung Sigismund (1598–1600) ratificerades Uppsala kyrkomöte, de sista svenska katolska klostren och skolorna inklusive kontakt med Rom upphörde, och Svenska kyrkan befästes definitivt som en evangelisk-luthersk folkkyrka.

Reformationen hade flera orsaker: organisatorisk tröghet och doktrinär stagnation inom katolska kyrkan, nya ideologiska tankeströmningar, en vilja till ökat oberoende från Rom och den svenska statens finansiella behov. Fastän en teologisk väckelse sammanföll med reformationen i Sverige kan den sägas ha varit politiskt initierad med Gustav Vasa som främste pådrivare.^[2]

I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel och Se Wsi Testamenti, vilka var den första fullständiga bibelöversättningen till svenska respektive den första översättningen av Nya Testamentet till finska. Bibelöversättningarna hade stor betydelse för de båda språkens utveckling.